Skönhet går före bekvämlighet
– om 1700-tals korsetter 
Av Martin Ciszuk

Under alla tider och kulturer har människan med olika hjälpmedel format kroppen för att gestalta ett kroppsideal. 1700-tals korsetter formade kroppen, gav siluett och hållning, men reglerade även rörelsemönster tillsammans med klädernas skärning. En riktig korsett med tillhörande underkjolar, styvkjolar och höftkuddar är förutsättningen för att en 1700-tals klänning i originalskärning skall passa. En moden ”naturlig” oformad kropp eller modern bh fungerar inte under klänningarna.
Materialet i korsetterna var styvt, ibland klistrat, tättvävt linne, sämskskinn eller vaxat läder. Ibland var de klädda med mönstrade sidentyger, broderat siden och kantade med sidenband. Styvnader av valben var vanligast, men även järn, pilkvistar och andra material användes. Valben är inte fiskben i vanlig bemärkelse, utan kommer från valens barder. Materialet är linar horn eller naglar och var väl ämnat för korsetter: styvt, starkt och elastiskt fjädrande och kunde formas med värme.
Korsetterna syddes traditionellt av män och skräddare. I större städer på kontinenten var dessa organiserade i egna skrån som ofta även arbetade med styvkjolar, sadelmakeri och militär utrustning. Arbetet är hårt och tungt jämfört med sömnad av klänningar. Korsetterna, liksom alla skräddade kläder, gjordes efter mått och på beställning, men av bevarade korsetter som ändrats och sytts om framgår tydligt att även dessa ärvdes och såldes second hand.
Korsetternas form följde modets utveckling. De formade kroppen genom sin tillskärning men också genom styvnadernas placering och riktning. Det tidiga 1700-talets korsetter var långa och sänkte midjelinjen. Ett båtringat dekolletage levde kvar sedan 1600-talet och förekom i ceremoniella plagg som den franska hovdräkten som användes i hela Europa ända fram till franska revolutionen. Den vanliga formen var dock ett relativt högt fyrkantigt dekolletage. Livet var konformat och bysten trycktes upp högt under hakan. Ryggen var mycket smal och axelbanden förde axlarna neråt och bakåt. Extra ben pressade in skulderbladen mot ryggen. Under tidigt 1700-tal var korsetterna ofta praktfullt dekorerade på framstycket då de bars synliga under en öppen klänning som nålades eller snördes över korsetten. Mot slutet av århundradet förändrades den ideala kroppsformen och korsetterna. Midjan höjdes gradvis för att kulminera i empiremodets extrema korta liv. Bysten betonades mer och framstyckena skars så att bysten lyftes uppåt och framåt i mycket djupa dekolletages.
Korsetterna kunde vara hel eller halvbenade, de hårdare hörde till den formella dräkten och galaklänningarna, de mjukare bars till dagen och informell dräkt. Snörningen var oftast mitt bak. Det krävde en kammarjungfrus hjälp vid snörningen, något som var nödvändigt för de hårdaste korsetterna. Korsetter som var snörda fram kunde snöras av bärarinnan själv, många korsetter hade snörning både fram och bak och så att vidden och hårdheten kunde regleras. Korsetter burna vid graviditet kunde dessutom ha snörning i sidorna. Till vardags kunde också livstycken utan ben, franska corsage, bäras. Dessa blev vanligare under senare delen av 1700-talet när ett enklare sportigt och mera informellt, borgerligt mode slog igenom.
Valbarderna skars i lagom tunna remsor oftast ca 0,5 cm breda och syddes in mellan två lager stadigt tyg eller läder med täta rader av förstygn. Mitt fram sattes ofta en extra bred och hård bit in. Snörhålen kastades tätt med silke eller lintråd, ofta syddes metallringar in i hålen som förstärkning. I nederkanten avslutas korsetterna på 1700-talet med en mängd smala flikar eller skört som skapade en mjuk övergång och bredde ut sig över höfterna. Korsetterna kantades runt skört dekolletage och ärmhål med sidenband eller tunna skinn remsor. Särk bars under korsetten för att skydda den mot svett och smuts. Det var svårt att tvätta dessa plagg, sammansatta och formade av så många olika material som de var. Ibland försågs korsetten med ett foder av bomull eller linne som kunde bytas ut eller sprättas ur och tvättas.
Bland allmogen efterliknades korsetterna i de snörda och styvade livstyckena, som fortfarande är en del av många svenska folkdräkter. Livstyckena är dock aldrig fullbenade utan har endast styvnader fram och på sömmarna. Valben var ett alltför dyrbart material istället användes enkvistrar, vidjor eller järnstänger för att ge styvnad.
Inom de högsta stånden i stads- och hov-miljö bar damerna korsett dagligen, redan som småflickor. Korsetten ansågs ge god hållning och sågs som ett medel att kultivera kroppen därmed även forma kvinnans personlighet till dygd och underdånighet. Korsetten liksom många andra modeplagg formade rörelsemönstret och var ett tydligt tecken på ett liv befriat från kroppsarbete. Lungvolym och matsmältning begränsades naturligtvis av det hårt snörda livet, och det är inte förvånande att damer svimmade vid starka sinnesrörelser.
Med directioremodet och de tunna chemise-klänningarna vid sekelskiftet 1800 kunde man tro att korsetten skulle överges, men den fick nya former under 18-och 1900-talet och har sina efterträdare i moderna underkläder i nya material. Kroppen behöver fortfarande formas för att motsvara våra ideal.

Källor:
Norah Waugh: Corsets and Crinolines
Linda Baumgarten: Costume close up
Linda Baumgarten: Eighteenth-century clothing at Williamsburg

(Större bilder – klicka på bild)

Korsettmakare klipper och provar korsetter.

Sidenkorsett i moiré med siden paspoaler och linnefoder.
England ca 1730-40.

Sidenkorsett med sidenband och
linne foder. Italien ca 1750.

Korsett sytt av röd satin, läder och valben. England 1883.

Korsett i siden satin kantad med svart spets. England 1885-95.

Tillbaka till Nyhetsbrevets första sida
» Klicka här