Glitter - om äkta och falska juveler 
Av Laila Durán.
Imitationer av dyrbara smycken och ädelstenar har använts som prydnader av människor sedan urminnes tider. Liksom många andra konstarter och stilar spreds många smycken och kunskapen om ädelstenar från orienten till västerlandet. De första diamanterna hittades i Indien, varifrån ryktet spreds till Europa om deras gnistrande hårdhet. På 1500-talet ökade tillgången på diamanter i Europa när en diamantgruva öppnades i kungariket Golconda i södra Indien. Tekniken för att slipa diamanter utvecklades och omkring 1700 uppfann venetianaren Vincenco Peruzzi brilliantslipningen som tar till vara diamantens optiska egenskaper och får ädelstenen att reflektera ljus och glittra som bäst.
Romantiken som började under slutet av 1700talet fick stor betydelse för utvecklingen av smycken i västerlandet, en stor inspiration kom från skatter och kostföremål som upptäckts vid de första arkeologiska utgrävningarna i Italien och Egypten, vilka rönte stort publikt intresse. Upptäcktsresor, kolonialism och ökad handel ledde till större tillgång på oliks sorters ädelstenar liksom ökad kunskaper om främmande kulturer. De förändrade sociala strukturerna i samhället och den industriella revolutionen medförde tillväxten av en större medelklass, som ville ha smycken och hade råd att betala för dem. Tillgången till nya industriella processer, nya billiga legeringar och konstgjorda stenar ledde till utvecklingen av bijouterier och imiterade smycken.
I Frankrike lyckades den tyske gulsmeden Georges-Frederic Strass (1701-1773) omkring 1735 att tillverka imiterade ädelstenar av glasmassa. Dessa franska strasssmycken blev omåttligt populära. Redan 1734 utnämndes han till franske kungens hovjuvelerare, men det var inte detta som gjorde honom berömd. Strass populära glasstenar imiterades snart av många hantverkare och 1776 fanns det bara i Paris 300 medlemmar i fusk-juvelerar skrået (bijoutiers-faussetiers). Nya namn gavs till hantverkarna för att skilja dem åt: Guldsmeder som arbetade i billiga material kallades bijoutiers, medan de som gjorde smycken i ädelmetall och äkta stenar kallades joaillers. Dessa termer används fortfarande än i denna dag.
Intresset för konstgjorda diamanter ökade under 1700talet. Porträtt av välbärgade damer och herrar visar ett överflöd av spetsar brokadtyger guldsmycken ädelstenar och diamanter. Vid denna tid började man skilja på dagsmycken och smycken för aftonklädsel. Diamanter användes oftast vid formella tillställningar, till dagsmycken föredrogs dunklare halvädelstenar som granater, karneoler aventuriner samt glas och strass. När medelklassens inflytande gradvis ökade I Europa utvecklades ett ökat intresse för imiterade material och enklare smycken.
Förutom diamanter och färgade ädelstenar lyckades glashantverkare 1780-1820 imitera opaler genom en speciell form av glas som kallades opaline. I detta vitaktiga glasmaterial fanns små partiklar som reflekterade blått ljus och genom att lägga rosafärgat folie på baksidan fick man glaset att likna äkta opaler. En annan typ av smycken som växte i popularitet under 1800-talet var stenkolssmycken eller “sorg smycken”. Stenkol var mycket uppskattat i smycken under drottning Victoria i England på grund av sitt mörka material och nedtonade uttryck. Tidigare hade det används mest till munkars radband. Drottningen sågs ofta bära stenkolssmycken efter prins Alberts död 1861 då svarta smycken anbefalldes för hovets sorgdräkt. Detta mode möjliggjorde bärandet av stenkolsmycken som ett uttryck för sorg efter avlidna makar.
I början av 1800-talet influerades både dräkt och mode av antika romerska fynd från Pompeji, Herculaneum och etruskiska gravar. Guldsmyckena som hittats där väckte intresset för reproduktioner med fina filigrantrådar. En annan viktig stil under 1800-talet var återupptäckten av renässansemaljer och cabuchonslipade stenar infattade i guld. Efter öppnandet av Japans gränser 1863 influerades västliga konstnärer mycket av japansk design. Jugendstilen stammar delvis från dessa västliga tolkningar av japanska original.
Vid 1925 hade jugendstilen slagit igenom, med geometriska linjer och starka färger, som den mest populära modetrenden bland de förmögna och modemedvetna i Europa och USA Aftonklänningar dekorerades ofta med broderier av glaspärlor – vilket blev en typ av dräktsmycken av sig självt. Förutom glas utnyttjades olika former av imiterade stenar. Kristall användes för att åstadkomma stora och speciellt glittrande effekter. De bästa av dessa kom från Österrike, Böhmen och Tjeckoslovakien. I dessa områden finns fortfarande högt uppskattade hantverkare som gör glasstenar. Naturliga kristaller som samlades från botten av floden Rhen användes tidigt som ersättning för diamanter. Deras popularitet gjorde att ordet “Rhinestone” på engelska kom att beteckna alla sorters imiterade stenar, oftast de av glas vare sig de var klara eller färgade.
Källor:
Costume jewellery av Lyngerda Kelley, Nancy Schiffer.
Earrings av Daniella Mazetti, Amanda Triossi.
www.wikipedia.com
|
