Le Pouf – Frisyrernas höjdpunkt. 
Av Martin Ciszuk.
De höga damfrisyrerna är något som ofta associeras med 1700-talets mode och ständigt kopieras i film, teater och maskeradkostym. De var egentligen endast moderna under 1770- och början av 1780-talet . Det brukar sägas att de uppfanns 1774 av Marie Antoinettes Marchande de modes, Rose Bertin (som fungerade som stylist med en mängd leverantörer av textil under sig) och hennes frisör Léonard. Frisyren kan dock ses som en extrem utveckling av frisyrmodet under 1760-talet med allt högre håruppsättningar. Marie Antoinette kan kallas modedrottning, men hon var ingen modeskapare. Hon blev däremot fokus för den uppblomstrande franska modeindustrin genom sitt hovliv och sin extravaganta lyxkonsumtion. Under denna period började modeplanscher spridas i större kretsar och parismodet blev ett begrepp och en förebild över hela Europa. Caroline Weber visar i sin bok hur drottningen använde mode och kläder som ett redskap både för personlig utveckling och politik.
Den höga frisyren kallades pouf, och var en avancerad konstruktion som krävde professionell hjälp att sätta upp. Damerna hår kammades upp över peruker med ståltråds ställningar och löshår. Håret formades med locktänger hårnålar och pomada och pudrades. Frisyrerna dekorerades sedan med spetsar, band, plymer, konstgjorda blommor, pärlband och smycken. Oftast kröntes de av en mössa av siden och spets, men ibland försågs de med miniatyrfigurer av tyg och pappier maché som gestaltade hela scenerier och landskap. Frisyren kunde inte monteras ned vid kvällen, utan damerna fick sova halvliggande med håret inlindat i skyddande tyg och frisyren uppallad på kuddar. Vanligt var att frisyren lades om varje vecka. Eftersom inte kunde tvättas blev de lätt tillhåll för ohyra. Speciella redskap, klåkommissarier - grattoirs på franska, med långa skaft, konstruerades för att komma åt att klia i hårbotten under de stora frisyrerna. Skulle man ut i dåligt väder bars huvor utspända med bågar av rotting eller valben s.k. calecher för att skydda håruppsättningen.
Nya poufs lanserades med dekorationer anspelande på bärarens personlighet och situation, pouf au sentiment, eller på aktuella händelser pouf à la circonstance. Mest känd av de senare är le pouf à la belle Poule , dekorerad med ett helt skepp och namngiven efter den franska fregatten som besegrade den brittiska flottan i ett sjöslag i juni 1778. Andra, som coiffure à l’Iphigénie, kunde spegla bärarinnans hänförelse för Glücks senaste opera.
De fantastiska frisyrerna var inte unika för Frankrike. Modet spred sig snabbt över hela Europa och även till Sverige. Vid en bal 1780 hos greve Wrangel i Stockholm väckte Elisabeth Stegelman, gift med kammarherre Stiernkrona, stor uppmärksamhet med en koaffyr som var tre gånger högre än de andra damernas. ”På vardera sidan om huvudet var håret kammat i tre lockar varav den ena föll ner på axeln. De två andra lockarna var tre gånger tjockare än förr och satt en goder tvärhand från varandra. Upptill slutade håret i en hög toupé med en snip framför, och på allt detta vilade en bred mössa med ofantliga panacher (plymer). De var så stora att deras bärarinna inte kunde nå dem med händerna”.
De stora frisyrerna blev ett tacksamt mål för karikatyrer och moraliserande kring ett överdrivet mode. Bilderna förställer frisörer med stegar och instrument för höjdberäkning, damer som inte får plats med frisyren i sin vagn utan lutar sig ut eller hukar på golvet av karossen, fåglar som bygger bo och fruktträd som växer i frisyrerna. Det finns många berättelser om vad som kunde gömmas i håruppsättningarna eller hur de fastnat i ljuskronor under en bal och orsakat eldsvåda. På operan stagades att damer med höga frisyrer endast fick sitta i logerna, eftersom de skymde sikten för övriga besökare om de satt på parkett. De enorma pudrade frisyrerna blev också en symbol för den franska överklassens slöseri med landets resurser. Det vita hårpudret framställdes av vetemjöl och under nödår uppstod mjölkravaller när de lägsta klasserna saknade mjöl till bröd samtidigt som aristokratin använde det för sin fåfänga. Vid franska revolutionen berättas hur aristokraters avhuggna huvuden friserades och pudrades innan de spetsades på stänger av de upproriska folkmassorna.
De höga frisyrerna på Duran Textiles dräktbilder är peruker där modellens hår kammats upp över framsidan för att ge ett naturligt hårfäste. Inuti peruken döljer sig frigolit och löshår som ger volym utan att bli för tungt. Det hela fixeras av hårspray – en modern uppfinning, som på 1960-talet gjorde höga frisyrer populära igen.
Källor
Ann-Sofi Topelius i Klädd och oklädd. Nationalmusei utställningskatalog nr 589, Stockholm
Caroline Weber: Queen of Fashion, what Marie Antoinette wore to the revolution.
Stella Blum ed: Eighteenth-Century French Fashions in Full Colour.
Linda Baumgarten: 18th century clothing at colonial Williamsburg.
Hög frisyr med plymer. Klänningen i DuranTextiles broderade siden ROCOCO. Peruken gjord av Julia Mengarelli Foto: Laila Durán. |
En dam blir friserad, Gallerie des modes 1778, notera hålet i toppen som sedan täcks av dekorationer.
le Pouf à la belle Poule, franskt tryck 1778.
Pouf à la Victoire dekorerad med lagerkransa, Gallerie des modes 1778.
Dam med calesh-hatt, notera bandet i framkanten som hålls i handen för att inte calechen skall falla bakåt. Kolorerat tryck, Carington Bowles, London 1780.
Karikatyr av dam som låter lägga sitt hår, originalet finns på Kulturen i Lund.
|
