Doppåsar. 
Text Martin Ciszuk. Foto Laila Durán.

Flera av originalen till de tryckta tygerna i Duran Textiles Historic Collection är foder i dopkläder från 17- och början av1800-talet. Dessa föremål har ofta bevarats i kyrkor, museer och privata samlingar eftersom de knutits till personer, familjer eller bygden. Dopet kom att förenas med en mängd traditioner och symboler, särskilt på landsbygden, och dopdräkterna var en viktig del i dessa.

Under äldre tid lindade man de små barnen så att både armar och ben hölls stilla. Detta gjordes av praktiska anledningar, för att hålla barnet varmt och hålla blöjor på plats, men det ansågs också vara viktigt för att barnet skulle växa rakt och få god hållning. Naturligtvis var det också praktiskt att barnet inte kunde krypa iväg och enkelt kunde bäras med vid de dagliga sysslorna. De bevarade dopdräkterna har mycket olika utformning. Bruket att svepa det lindade barnet i ett dyrbart tyg inför dopceremonin utvecklades till en doppåse med en lång nedhängande dekorativ panel. En vanlig utformning är hättepåsen där påsen upptill är utformad som en kapuschong som omsluter barnet. Från 1700-talets mitt och 1800-talets början försvann bruket att linda barn alltmer, under påverkan av upplysningstidens förnyade syn på barn och deras hälsa; först i högre stånd och senare på landbygden. Barnen lindades då vid dopet endast på underkroppen och kläddes i doptröjor. Ett exempel är originalet till KRASSE som är foder i en sådan tröja. Notera att denna kommer från en prästfamilj, vilka ofta fungerade som innovatörer av nya idéer på landsbygden. Se Duran Textiles Nyhetsbrev 2-2009. I andra fall försågs doppåsarna med ärmar och kom mer att likna klänningar. De vita dopklänningarna vi är vana vid i Skandinavien slog inte igenom förrän under 1800-talets slut.

Dopdräkterna är ofta utförda i mönstrade sidentyger och dekorerade med metalspetsar, spetsar, sidenband, rosetter och guldgaloner och glaspärlor. Bland doppåsarna från landsbygden är återanvända tyger vanliga. Sidentygerna som använts är ofta äldre än fodertygerna i kattun och äldre än de årtal som vissa påsar är märkta med. Förmodligen skänktes omoderna plagg i dyrbara tyger av någon förmögen familj i bygden och syddes om till doppåsar och dekorerades av den kvinna i socknen (ofta prästens fru) som hyrde eller lånade ut dopdräkten. I högre stånd och kungliga kretsar kunde dopdräkter användas i flera generationer av samma familj, och det finns ibland traditioner som berättar att de sytts av någon anmoders bröllopsklänning. Till foder i dopdräkterna användes ofta mönstrade kattuner. Dessa verkar ofta vara mer samtida med tillverkningen, men i bland har bitar av flera olika mönster använts i samma påse, vilket antyder att man utnyttjat spillbitar från klädtillverkning eller återanvänt äldre plagg.

I Seglora kyrka på Skansen i Stockholm döps barnet
av prästen Johan Lambert.

Vi har skapat en dopdräkt av tyger ur Duran Textile Historic Collection, med förebild från de doppåsar och doptröjor vi studerat i Lolland Falsters museum i Maribo, Danmark. Det är en hättepåse i gul sidendamast FLORA med foder i flera kattuntryck: röd ANEMON, RANKA turkos och RIPS. Doppåsen är dekorerad med vita och röda sidenband och rosetter, guldspetsar, guldband, dekorband samt röda och gröna glaspärlor. Påsen har initialer och årtal, som syftar på föräldrarna till det första barn som döptes i påsen. Dopbarnet är endast lätt lindat och bär en liten linneskjorta med spetsar vid halsen och ärmarna under en doptröja i röd sidendamast FLORA. Tröjan har gröna bandkanter, är stängd i ryggen med knytband och är dekorerad med guldspetsar. I Danmark skiljde dekoren på ärmen beroende på barnens kön. Flickornas tröjor hade rundade ärmdekorer, medan pojktröjor hade vinkelformade. Mössan hade också olika utformning: flickor hade en mössa sydd av ett mittstycke och två sidostycken, medan pojkarnas mössa var sydd av kilformiga bitar. Under sidenmössan, som är dekorerad med guldspetsar och fodrad med kattunet RIPS, bär barnet en linnehätta med spetsar.

En sovande liten ängel får välsignelsen i rikt dekorerad dopdräkt.

Tillsammans med de färgstarka folkliga dräkterna, och i kontrast till prästens strikta svartvita dräkt, blev de rikt utstyrda dopdräkterna ett tydligt blickfång. De betonade barnet som huvudperson i en dopceremoni som var viktig både för barnet, för släkten och för samhället.

Prästen Johan Lambert iklädd svart ”talar” och kappa. Den ålderdomliga peruken hörde till ämbetsdräkten och användes ända in på 1800-talet.

Källor
Dåbstöj - Kristningskläder av Anni Block