En rekonstruerad herrdräkt från 1750 
Originalet till det vävda sidenet Viola vävdes i Stockholm på 1750-talet. Till presentationen av den första kollektionen tyger från Durán Textiles AB i augusti 2004 bestämde jag mig för att sy upp en herrdräkt från denna period för att visa hur tyget ser ut när det används till historisk kostym.
En moderiktig herrdräkt vid mitten av 1700-talet bestod av väst rock och byxor i samma tyg. Förebilden är en dräkt i Nordiska Museets samlingar. Jag utgick ifrån ett tillskärnings mönster från en uppmätt dräkt av liknande modell och datering från Nationalmuseet i Köpenhamn. Det anpassades till rätt storlek och justerades endast i några detaljer för att likna förebilden.
7 meter siden 140 cm bredd gick åt. Dessutom ca 1,20 m grovt och styvt linne till mellanlägg, 2,50 m handvävt linne på 60cm bredd till västrygg och foder i byxorna, 5 m vit taft på 140 cm bredd till foder i rock och väst, lakansväv till fick-påsar, sysilke, lintråd och knapphålssilke, samt knappformar av trä. Plaggens raka sömmar syddes på maskin, men alla monteringar och avslutningar gjordes för hand. Jag använde mig av sömnadstekniker som dokumenterats från bevarade plagg och i L’Art de l’habillement som ingår i den franska encyklopedin om hantverk. Mer än 200 arbetstimmar lades på sömnaden av rock väst och byxor.
Knäbyxorna, culotter på franska, brackor på svenska, har en karaktärisk grenskärning med mycket längd och vidd i bakstycket. Byxorna sitter åt kring låren och rörelsevidden ligger över baken - där tyget puffar ut på ett med moderna ögon märkligt sätt. Byxbaken syns dock inte eftersom den täcktes av både västen och rockens skört. Byxorna har en hög linning med snörhål mitt bak för att kunna reglera vidden. Fram knäpps linningen med knappar och byxorna med mindre knappar och en slå med knapphål. Byxorna med lucka fram (culottes à la bavaroise) blev vanliga i Sverige först omkring 1770. Vid knäna stängs byxorna med en rad knappar och ett spänne sitter vid knä-linningen. Spännet sitter fastknäppt på en flik och kunde flyttas eller bytas ut mellan olika par byxor. Byxorna är fodrade med ett handvävt ungerskt linne. Midjelinningen har ett mellanlägg av grovt, styvt oblekt linne. I linningen finns en stolpficka för klockan. I framstycket finns större fickor med fickpåsar som stängs med en knapp mot linningen.
Västen är ärmlös och går ner på låren – till skillnad från västarna under första delen av 1700-talet som var knälånga och hade långa smala ärmar. Endast framstyckena är i siden och är fodrade med taft. Bakstycket är i handvävt linne och har en snörning mitt bak så att vidden kan regleras. En välklädd man visade sig inte utan rock – så västens rygg kunde vara av enklare tyg. Västen har fickor i framstycket och en liten krage som sticker upp ur rockens halsringning.
Rocken, Justaucorps på franska, livrock på svenska, har svängd framkant, långt skört med djupa veck i sidorna, sprund mitt bak och ärmar med uppslag. Rockarna under början av 1700talet hade en rakare framkant, vidare skört med flera veck i sidorna och mycket breda ärmuppslag. Denna rock har en elegant rokokoform som accentueras av de tillbakadragna axelsömmarna och skörtets veck som är lagda bakåt. För att ge bröstet en vacker rundning ligger lite ullvadd i framstycket för att fylla ut den inbuktning som blir under nyckelbenen. Fickhålen är täckta av ficklock med knapphål och knappar som här endast fungerar som dekor på samma sätt som på ärmuppslagen. Sidentyget Viola är styvt, men i framkanten ligger ett mellanlägg av grovt oblekt linne som ger framkanten form och stöd för knappar och knapphål. Knapparna är gjorda på platta träformar. De är klädda med samma siden som dräkten som rynkats över formen och blir en tuss att sy fast knappen i på baksidan. Knapphålen är sydda med täta knapphålsstygn över en bunt silketrådar som ger volym och form. De är långa och fungerar som dekoration på rocken. Knapphålen är sydda genom siden och mellanlägg – innan fodret sytts i. Så ser många 1700-tals herrplagg ut. Anledningen till detta kan vara att det var olika personer sydde knapphål och satte i foder. En annan förklaring är att denna montering underlättade att ta loss fodret om det blev utslitet eller skulle bytas mot ett varmare på vintern. Endast några knapphål över magen är öppnade så mycket att de går att knäppa. Här är fodret uppklippt och kastat kring knapphålen från insidan. Fodret är isytt med sneda stygn som går igenom rock-tyget och samtidigt fixerar kanten med en pricksöm på rätsidan (på franska: le point à rabattre sous la main). Rocken har ingen krage, endast en smal kant förstärker halsringningen.
Till dräkten hör en skjorta med krås vid ärmar och halssprund. Kring halsen sitter en veckad spännkrage som stängs med et spänne i nacken. Skjortan är av linnebatist och kunde vara dekorerad med dyrbara spetsar. Ofta var skjortan så lång att den stoppades in mellan benen och fungerade som kalsonger, men caleçons av linne eller ylle liknande knäbyxorna, men utan knappar, finns bevarade och beskrivna i konst och litteratur. Strumpor av ull, bomull eller silke och skor med spännen – som kunde matcha byxornas knäspännen - klär benen. Vid mitten av 1700-talet var peruk obligatorisk för en välklädd herre, men hatten bars ofta under armen.
Under senare delen av 1700-talet gjordes rockens framkant mera svängd, vidden reducerades till några grunda veck och ärmuppslagen gjordes smala och raka. Västen gjordes kortare och kortare, och byxorna syddes smala och höga i midjan, med lucka fram. Efter franska revolutionen ersattes knäbyxorna med långbyxor, och rocken fick korta skört. Plaggen har ändrat sin form genom tiderna, men 1700-talets dräkt kan sägas vara ursprunget till den moderna kostymen
Källor:
Kläder för tid och evighet, Lena Rangström
Modelejon, red. Lena Rangström
Moden i 1700-årene, Ellen Andersen
L’Art de l’habillement, Diderot & d’Alembert
Costume close-up, Linda Baumgarten
|
